Skafferiet - Prat om Mat ~ Läser ämne

Ät Amerika

Det var länge sedan jag eller någon annan skrev om utländska restaurangbesök här. Jag har dock gjort det på ett annat ställe, jag inledde ikväll min mat-serie "Ät Amerika" på min onde alter egos blogg. Detta är med andra ord självreklam och ett konstaterande att jag inte har tid och ork att skriva om samma sak på två ställen.

Det finns en länk: http://detpolitiskalivet.blogsource.com/post.mhtml?post_id=368632

Ät Amerika del 2 - ute nu på en blogg nära dig: http://paulvalo.blogspot.com/

Jodå, del tre:

http://paulvalo.blogspot.com/2006/10/t-amerika-3-reinkarnerad-i-new-york.html

Eftersom de här länkade bloggarna lagts ner av uppenbara anständighetsskäl så kan det vara på tiden att posta ett par inlägg i sin helhet:

Vi var tillbaka i New York, Markus, Martin och jag, men vi skulle inte stanna länge. Bussen från Washington kom in till Port Authority någon gång kring två och våra respektive plan skulle lämna JFK ett efter ett mellan åtta och tio på kvällen.

Eftersom vi bar allt vi ägde i den världsdelen på ryggen så uppstod aldrig några planer på sista minuten sightseeing. Det hade varit ett par tunga dagar i Washington och vi hade redan sett ganska mycket av New York under den dryga vecka vi bott där innan resan till huvudstaden. Dessutom hade mina fötter dött en smula och de skor som skulle komma att implodera i Ljubljana en och en halv månad senare började redan visa tecken på förfall.

Vi hade egentligen bara ett mål i New York, vi skulle äta något innan vi åkte ut till flygplatsen. Det var kanske inte ett mål värdigt en ambitiös superskurk men vi var nöjda med det.

Port Authority ligger i korsningen 8:e och 42:a och när vi steg ut i den icke luftkonditionerade världen gick vi söderut på höger sida av den åttonde avenyn.

Redan när vi passerat den 41:a gatan fastnade vi av någon outgrundlig anledning, som antagligen hade att göra med packningen och hettan, för ett utskjutande entrétak som såg ut att tillhöra ett en gång anständigt viktorianskt hotell i Glasgow. I själva verket ledde den nedgånget pråliga entrén till en vinklad trappa med en staty av Ganesha vid halva vägen till källarplanet.

Som tre vilse män gick vi ner för trappen, tre mer eller mindre gängliga, långa, män från norr som var mer eller mindre besvärade av tunga men förnuftigt konstruerade ryggsäckar för friluftsbruk. På väg ner under åttonde avenyn hamnade jag först i ledet och jag kunde inte låta bli att känna mig som en del i ännu en av de New York historier som utspelar sig hela tiden utan att vi får ta del av dem. Det är inte en känsla man får på Wendys.

Den indiska restaurangen i underjorden låg öde. En TV stor som en Fiat 127 visade Indiska musikvideos i en hörna och någon som skulle kunna vara en innehaverska satt vid ett bord med någon som skulle kunna ha varit en dryckesförsäljare.

Att hitta en plats för tre gängliga, långa män från norr utgjorde med andra ord inga problem. Att hitta plats för deras tunga men förnuftigt konstruerade ryggsäckar för friluftsbruks visade sig vara ett betydligt större problem. Det enda bordet som låg i anslutning till några avställningsytor var det framför den gigantiska TV:n. Det var av denna anledning som jag besvarade frågan från servitrisen om ifall vi var där för buffén sittandes framför den väldeliga TV:ns väldeliga högtalaranläggning med indisk popmusik rockandes min värld.

Vi var där för buffén men Martin prioriterade som inledning att kasta vatten med de kastlösa på en liten bekvämlighetsinrättning vid köksdörren som var en smaragd i turbanen för den samlade bengaliska VVS-branschen.

Jag och Markus tog den föredömligt guidade turen kring de värmehållningsvagnar som höll buffén och vårt hopp om att lämna landet mätta. Speciell omsorg lade vår servitris och guide vid byttan som innehöll en brungul sörja med revbensliknande små grå köttbitar i. ”Goat” sa hon och pekade med ett lika demonstrativt som varnande finger.

Jag har problem med buffér. Det största problemet är förstås den buffémentalitet som gör att man nödvändigtvis ska ta för sig för mycket, ett fenomen mest färgstarkt på Vikingbåtarnas buffé där vinet kommer fritt ur kranen och maten kommer i konstiga proportioner och de mest bisarra färger. Ett annat problem är förmågan att blanda saker som inte nödvändigtvis är avsedda att blandas med varandra. Vad man blandar getgryta med vet jag inte så jag valde att helt enkelt avstå från den.

Jag satt redan framför de väldeliga högtalarna när Martin kom tillbaka från toaletten och Markus var på god väg att ansluta sig till mig. Martin gick på karakteristiskt sätt med blicken bestämt naglad i golvet i strax under 60 km/h fram till buffén där han började förse sig utan att den dubbelarbetande indiskan han reagera.

”Berättade du för honom om geten” frågade jag Markus och han svarade ”nej” utan att titta upp från sin yoghurtkryddade Masala kyckling.
”Bra” konstaterade jag.

Maten var utsökt på ett sätt som endast indisk mat kan vara, alltså på det där sättet som får en att tänka ”fan vad det här var gott men borde man egentligen äta saker som smakar på det här sättet?”. Bra indisk mat avslöjar aldrig ifall man äter en fruktansvärt komplex maträtt eller kompost. Bra indisk mat får en att strunta i vilket och vänta på facit en timme senare.

Till de olika grytorna och risrätterna fick vi en korg chapati som i sig gjorde ett kvarters promenad från Port Authority värt resan. Det var sådant pannbröd som man kan finna färskt och gott på den något etniskt stereotypt namngivna affären Ali Baba i Örebro men som ändå aldrig blir samma sak som när man får det direkt ur stekpannan på en indisk restaurang på åttonde avenyn i New York.

Att äta indisk mat är att spela intestinal roulette och jag visste det. Jag hade ett kvällsflyg till Texas att se fram emot och möjligheten att spendera den med Dehli Belly var inte den sortens in-flight entertainment jag tänkt mig.

Därför var min andra runda i de sedan länge uppvärmda rätterna ett vågspel men ett vågspel som jag kände mig tvingad av buffémentaliteteten att göra. Det hade varit dålig karma att snobba en andra omgång, sämre karma än att ockupera toaletten på en flygning med hemvändande eko-brottslingar i energibranschen.

Jag var nöjd med maten. Markus var nöjd med maten. Martin blev nöjd med geten när notan kom in. Våra gemensamma excesser gick lös på 18 dollar, vilket gjorde måltiden till den billigaste under våra två gemensamma veckor under min månadsresa.

Vi lämnade restaurangen som vi kommit. Långsamt. Det fanns lite kvar att göra innan våra olika avfärder skulle äga rum. Vi valde att återvända till Bryant park ännu en gång. I timmar lät vi maten vila tillsammans med minnen från veckor av fria improvisationer i den fria världen.

Vår sista måltid klarade examinationen och Amerika gjorde det också. Vi kunde separera från båda som vänner.